Tre döva leder arbetet i Finland. Processen ska ge svar och försoning.

En ovanlig start

Initiativet kom faktiskt inte från regeringskansliet. Det började inom dövrörelsen 2016. Sedan dess har processen vuxit från ett civilsamhällesinitiativ till en statligt finansierad och formellt fristående grupp under justitieministeriet.

Gruppen leds av tre anställda som själva är döva. Det säger något om vilka aktörer som fått utrymme i Finland. De ursprungliga kraven kom från det lokala dövsamhället. Sedan hittade man en väg in i den politiska apparaten.

Hur arbetet är organiserat

Arbetet är formellt organiserat som en oberoende grupp inom justitieministeriet. Det betyder att man har statlig finansiering men ändå ett självständigt uppdrag: att samla vittnesmål, dokumentera övergrepp och föreslå åtgärder.

Generalsekreterare Johanna Mesch säger att man nu samlar in berättelser om kränkningar och övergrepp som döva utsatts för både historiskt och i nutid. Hon säger också att dokumentationen ska sammanställas i en slutrapport som överlämnas 2027.

Det är ett tydligt tidsperspektiv för ett arbete som ofta tar lång tid.

Specialsakkunnige Juhana Salonen uttrycker stolthet över att tre döva leder processen. Salonen menar att inkluderingen av döva i själva ledningen skickar en signal om äkta delaktighet, inte bara symboliska representationer.

Tre faktorer bakom framgång

Finlands modell pekar på flera framgångsfaktorer. För det första fanns ett redan aktivt dövsamhälle som drivit frågan framåt. För det andra fanns politisk kontakt — och stöd från politiker med särskild närhet till dövvärlden. Mesch nämner att en politiker som är coda varit en viktig bro.

För det tredje har Finland ett omfattande forskningsunderlag kring hur döva behandlats i skolor, institutioner och inom vård. Den akademiska kunskapen gjorde det enklare att bygga en faktabaserad process, säger Mesch.

Vad som samlas in

Arbetet kretsar kring att dokumentera vad som hänt: personliga berättelser, arkivmaterial, tidigare forskning och myndighetsbeslut. Målet är en slutlig rapport som ska ge en helhetsbild och underlag för politiska förslag och eventuella rättsliga eller ekonomiska åtgärder.

Processen i Finland undviker sensationsrubriker. Den fokuserar på bevis, struktur och delaktighet. Salonen uttrycker att det är viktigt att berättelserna kommer från döva själva, så att myndigheterna inte tolkar dem åt deras vägnar.

Mastheads

Sveriges reaktion och lärdomar

Representanter för Sveriges dövas riksförbund, SDR, ser på Finland som föredöme. Joakim Hagelin Adeby, från SDR:s arbetsgrupp för sanning och försoning, säger att Finlands språkpolitik ger teckenspråket en stark ställning. I Sverige i dag uppfattas svenskt teckenspråk ofta som ett kommunikationsverktyg, inte alltid som ett självständigt språk, säger Adeby.

Det gör skillnad. När teckenspråket har stark status i lag och i offentlig service blir det lättare för döva att organisera sig, ställa politiska krav och driva frågor som en enhet. Det i sin tur underlättar förslag på nationella utredningar eller sanningskommissioner.

SDR pekar också på praktiska hinder. Adeby säger att konkurrens om politisk uppmärksamhet mellan olika minoritetsgrupper gör det svårare att få regeringen att prioritera en sanningskommission just för döva. Flera grupper vill ha upprättelse samtidigt, och resurserna är begränsade.

Politisk och ekonomisk betydelse

Vad betyder Finlands vägval för Sverige? Rent konkret blir det ett jämförande exempel. Politiskt kan den finska modellen ge svenska politiker ett färdigt koncept att studera — hur man kombinerar statligt stöd med oberoende arbete, och hur man definierar mandat och tidsramar.

Ekonomiskt handlar det inte om stora belopp i jämförelse med statens budget. Men det finns konsekvenser: om en sanningsprocess leder till rekommendationer om skadestånd, kompensation eller reformer inom skola och vård så kräver det resurser. Det gör frågan politiskt — för riksdagspartier och för förvaltningsnivåer. Det är en av anledningarna till att regeringar väger beslut noggrant.

Politisk vilja är avgörande. Finland hade både aktivt civilsamhälle och politiker som var mottagliga.

Sverige måste erbjuda liknande politisk beredskap om det ska gå snabbare här.

Tystnadens roll och uppmaningen att berätta

Ett praktiskt problem för alla sanningsprocesser är att övergrepp ofta är tabubelagda. Adeby säger att det gör det svårt för människor att träda fram. I Sverige ser SDR samma mönster: rädsla, skuld och sociala barriärer gör att vittnesmål kan bli fragmentariska eller utebli.

Organisationerna uppmanar därför till tryggare kanaler för berättelser. Poängen är att dokumentationen inte bara ska samla vittnesmål utan också ge stöd för de som berättar — juridiskt, medicinskt och psykologiskt.

Det är också en fråga om bevisföring. Om få eller inga berättelser når fram blir det svårt att visa för staten att systematiska övergrepp har skett och att de kräver statlig åtgärd.

Forskningens roll

Finlands arbete visar hur viktigt forskningsunderlag är. Mesch nämner att tidigare studier gav en bas att stå på när man formulerade mandatet. Sådana studier gör det lättare att upptäcka mönster och att styra intervjuer och arkivsökningar.

I Sverige finns forskning om dövas historia, men SDR menar att kunskapen inte alltid omsätts i politik. Om svenska forskare och dövrörelsen samarbetar mer tätt kan det ge en starkare grund för eventuella nationella initiativ.

Vad processen kan leda till

En slutrapport i Finland ska enligt plan överlämnas 2027. Där kan det finnas konkreta förslag: rättsliga förändringar, kompensationslösningar, utbildningsreformer eller förslag till nationella minnesinsatser. Salonen och Mesch säger att sådana rekommendationer är en del av målet: att inte bara dokumentera utan också föreslå vägar framåt.

För svenska politiker finns en praktisk fråga: vill man låta en liknande process bli en modell — eller utarbeta en helt svensk väg? Regeringens svar kommer att avgöra tempot i frågan här hemma.

En sak är tydlig: civilsamhället i båda länderna spelar en avgörande roll. Utan aktiv mobilisering skulle sannings- och försoningsprocesser sällan få fäste.

Related Articles

Generalsekreterare Johanna Mesch säger att dokumentationen ska vara klar i en slutrapport som överlämnas 2027.

Den här artikeln har skapats med hjälp av AI.