En sandstorm från Sahara målar Kreta blodrött i Julia Ducourneaus nya film 'Alpha'. Filmen blandar 1990-talsskräck med en mystisk blodsmitta och saknar en tydlig allegorisk riktning. Den följer trettonåriga Alpha (Mélissa Boros) när ett okänt virus börjar förvandla människor; i övriga roller syns Tahar Rahim, Golshifteh Farahani och Emma Mackey. Dialogen växlar mellan franska och berber.

Handling och berättarteknik Huvudpersonen, Alpha, är en trettonårig flicka som vaknar efter en fest med en ny tatuering på armen. Filmen utspelar sig på 1990-talet, vilket påverkar tempot — provsvaren dröjer, misstankar sprider sig långsamt och rädslan växer i ett samhälle utan snabba testmetoder. Handlingen växlar mellan en nutida spänningslinje och ett bakre tidsplan där en yngre Alpha mötte sin morbror. De två tidsplanen löper parallellt, vilket gör att tematiken aldrig renodlas helt. Filmen rör sig i skolmiljö och i familjens krets; på sjukhuset där Alphas mor arbetar anländer patienter med dammlunga och hot om förstening. Morbrodern Amin (Tahar Rahim) dyker upp med svår drogabstinens — är han sjuk eller beroende? Frågorna staplas och svaren kommer bara delvis. Symbolik och teman Ducourneaus filmer har ofta handlat om kvinnliga metamorfoser; tråden från Raw och Titane fortsätter här genom kroppsliga förvandlingar. Filmen använder blod, nålar och smitta som symboler, och den 1990-talspräglade smittbilden för tankarna till aidsepidemin. Samtidigt blandas inslag av drogmissbruk och familjerelationer, vilket gör allegorin bredare men också otydligare. Att familjen talar berber och har algeriskt påbrå är ett konkret manusdrag som ger kulturell förankring i migranters vardag inom fransk samhällsmiljö. Filmen tar dock inte tydligt ställning i politiska frågor; den visar fragment av en tillvaro där sjukdom, skam och rädsla samsas. Regi och skådespelarinsatser Julia Ducourneau står bakom manus och regi. Hennes visuella stil syns tydligt: grodperspektiv, intensiva närbilder och en ljudbild som stundtals nästan överröstar dialogen, vilket skapar ett påtagligt obehag. I vissa scener känns filmen som ett musikvideoliknande collage, i andra blir tempot tyngre och mer skoningslöst. Mélissa Boros gestaltar Alpha med klar blick och pendlar mellan vilt tonårsbeteende och återhållenhet. Tahar Rahim ger morbrodern Amin en skörhet som lämnar tvetydiga spår. Golshifteh Farahani och Emma Mackey för in utländska perspektiv i fransk dialog. Den internationella skådespelaruppställningen visar att Ducourneau satsar på en blandad ensemble, men enskilda starka prestationer räcker inte för att dölja berättelsens strukturproblem. Visuell stil kontra narrativ klarhet Fotot och scenografin är genomgående: maroderande bilder av halvt förstenade människor och dammlunga på kliniken skapar effekt. Ibland slutar bilden dock utan tydlig tolkning. När filmen siktar på allegori krävs ofta en renodlad ansats; Ducourneau väljer istället ett brett persongalleri och flera tematiska spår. Det gör att allegorin försvagas och att vissa teman bara skrapas på ytan — sjukdomens sociala konsekvenser, familjelojalitet och skolans roll får sällan full klarhet. Resultatet blir en visuellt slående men narrativt splittrad film som kan dela både publik och distributörer inför biopremiären.

Related Articles

Filmen är 2 timmar och 8 minuter lång och tillåten från 15 år.

Den här artikeln har skapats med hjälp av AI.