Isländsk kustbevakning beskriver ökad spänning i norr. NATO och amerikanska spaningsflyg syns alltmer.
Från fiskekontroller till underrättelsespaning
Islands kustbevakning har bytt fokus. Guðmundur Magnússon, operatör på kustbevakningen, säger att tidigare rutinuppgifter som fiskerikontroller i dag delvis ersatts av spaning efter utländska fartyg och undervattensaktivitet. Saken är den, verksamheten har fått en annan karaktär — med ökad vaksamhet mot främmande enheter som rör sig i landets ekonomiska zon. Ásgrímur L. Ásgrímsson, operativ chef på kustbevakningen, berättar att man ibland ser periskop och andra tecken som antyder ubåtsnärvaro. När sådant observeras rapporteras det vidare till NATO, enligt kustbevakningen.
Det handlar alltså inte längre bara om civila uppgifter. Kustbevakningens roll har fått ett tydligt säkerhetspolitiskt ansikte, visar besöket på patrullfartyget.
Militär närvaro utan egen armé
Island saknar ett eget militärt försvar. Det skapar ett vakuum som NATO, vid behov, fyller med tillfälliga förband. Svenska flygvapnet fanns periodvis stationerat på Island tidigare i år, enligt kustbevakningen. Titta, det visar hur länder i alliansen agerar för att täcka luckor i förmåga och positionering — och varför Islands läge blivit mer känsligt i takt med ökade stormaktsrörelser i Arktis.
Historien spelar in. USA byggde flygbasen Keflavik under kalla kriget och lämnade den 2006. Men amerikanska plan specialiserade på ubåtsjakt har blivit vanligare över Island — en utveckling som kustbevakningen uppfattar som tecken på ökad undervattensaktivitet. Ásgrímur L. Ásgrímsson säger att det är ett mönster de noterat: fler amerikanska spaningsflyg fram och tillbaka över området.
Ryskt fokus under ytan
Kustbevakningen uttrycker särskild oro för rysk kapacitet i norr. Jónas G. Allansson, Islands försvarschef, säger att det främsta hotet är Ryssland och att landet fortsatt har betydande förmågor i regionen, trots att man samtidigt strider i Ukraina. Personalen på patrullen berättar att det framför allt är rörelser under vattenytan man fruktar — periskop, ubåtstorn och andra tecken på aktivitet som kan vara svåra att upptäcka med blotta ögat.
Att underrättelser och observationer rapporteras till NATO visar hur gränsen mellan civila kustinsatser och militär underrättelseverksamhet suddas ut. Saken är den: när ett litet försvar saknas blir andra aktörer involverade och ansvaret för bevakning och rapportering delas i praktiken mellan lokala myndigheter och alliansen.
Vad syns — och vad syns inte?
Trots rädsla för en kinesisk närvaro i Arktis ser Islands kustbevakning inga spår av kinesiska fartyg i sin ekonomiska zon. "Vi ser inte till några kinesiska fartyg i vår ekonomiska zon över huvud taget", säger Ásgrímur L. Ásgrímsson. Han påpekar också att man inte heller ser särskilt många ryska fartyg på ytan, vilket gör undervattensspårningar ännu viktigare.
Det är alltså under ytan det händer i dag. Och det är svårt att visa på sådana rörelser utan specialiserad utrustning och regelbunden övervakning.
Politiska och ekonomiska följder
Att området kring Island blir alltmer upptrissat har konsekvenser som går bortom militära positioner. NATO-närvaro och utökade spaningsinsatser skapar politiska frågor om suveränitet och partnerskap. För Island, som inte har en egen armé, betyder det ett större beroende av allierade för säkerhetsgarantier. För Sverige syns effekten bland annat i att svenska förband deltagit i patrulleringar tidigare i år, enligt kustbevakningen.
Ekonomiskt kan ökad militär aktivitet påverka sjöfart, fiske och olja- och gasprospektering i Arktisområden. Säkra farleder och stabila rättigheter till havsresurser är viktiga för regional handel. Men militära incidenter eller misstag under hög spänning riskerar att störa civila transporter och skapa osäkerhet för företag som verkar i och kring Arktis.
Det är också en fråga om resursfördelning: länder måste välja om de vill öka satsningar på övervakning och marin förmåga i norr. För Island har det i praktiken lett till större inslag av allierad närvaro. För andra länder i regionen blir svaret mer komplicerat — särskilt där civila och militära intressen korsas.
Rapporteringen i fokus
SVT följer utvecklingen i den nya serien Det nya kalla kriget där reportage från Grönland, Alaska, Island och Nordkalotten visar hur spänningarna i Arktis växer. Serien lyfter fram både militära rörelser och lokala myndigheters arbete med att observera och rapportera. Saken är den: lokala observationer blir till internationell underrättelse när de når NATO-flöden.
För journalister och beslutsfattare innebär det också att insyn behövs. Operatörer som Guðmundur Magnússon ger en bild från fältet — och bidrar med uppgifter som i sin tur formar politik på högre nivå.
Vad händer nu?
Just nu handlar det om att hålla koll. Kustbevakningen fortsätter sina patruller och rapporterar i förekommande fall upp till NATO. Ásgrímur L. Ásgrímsson säger att deras uppdrag är att hitta allt som avviker över vattenytan — men också att notera tecken under ytan. Jonas Allansson pekar ut Ryssland som huvudproblemet.
Det är en strategi som går igen i flera arktiska länder: mer aktiv övervakning, fler observationer och tätare rapportering mellan lokala myndigheter och internationella försvarsstrukturer.
Related Articles
– Det främsta hotet är Ryssland, säger Jónas G. Allansson, Islands försvarschef.
Den här artikeln har skapats med hjälp av AI.
