Runt millennieskiftet köpte omkring en miljon svenskar Telia-aktier — ett skifte som bidrog till att aktier och fonder blev centrala i svenskt sparande och förändrade hur näringslivet finansieras.

Från Telia-IPO till massägarna

Sommaren 2000 satt en halv miljon tv-tittare bänkade inför en ny typ av program. ”Aktiekväll” i TV4, med Leif ”Loket” Ohlsson, blev en scen för en av de största händelserna på Stockholmsbörsen på decenniet: Telias börsintroduktion. Snart hade ungefär en miljon svenskar köpt aktier i det som bara sju år tidigare varit statliga Televerket.

Det rådde en intensiv börslycka. Men bubblan höll inte. IT-kraschen följde. Telia-aktien föll kraftigt. Hela marknaden backade. Ändå var detta inte slutet. Det var början på en lång omorientering av svenskarnas sparande och av näringslivets finansiering.

Det som på ytan såg ut som tillfälliga toppar kom att smälta samman med politiska beslut och marknadsregleringar. Reformer under 1980- och 1990-talen öppnade vägen för bredare ägande och större rörlighet för kapital.

Hur sparandet flyttades till börsen

I en genomgång av svenska hushållens aktieinnehav sedan 1990-talet visar DN att svenskarnas genomsnittliga aktieförmögenhet per person var knappt 60 000 kronor år 1995, när pensionsplaceringar räknas med. I dag äger varje svensk i snitt aktier för över en miljon kronor. Det ger en privat aktieförmögenhet på omkring 10 000 miljarder kronor.

Mastheads

Den övergången var både politisk och strukturell. Som Björn Rosengren, tidigare näringsminister och långvarigt aktiv i svenskt näringsliv, sammanfattar: ”Under 1980- och 90-talen är det en rusch mot aktier i Sverige. Alla stora system kopplas till aktiemarknaden. Man öppnar först pensionerna, sedan försäkringarna, sedan öppnar man AP-fonderna. Det är klart att det är politiskt styrt.”

Det handlade inte endast om opinionsskiften. Pensioner reformerades, försäkringsmarknader släpptes fria i större utsträckning, och statliga fonder förändrades. De reformerna kanaliserade stora sparflöden mot aktiemarknaden. Samtidigt avreglerades kreditmarknaden. Lättare lån och stigande aktiekurser i industribolag förstärkte effekten.

Finanssektorn och arbetsmarknaden

Efterfrågan på arbetskraft inom finans växte snabbt. Olof Manner, seniorekonom på Swedbank, beskriver perioden så här: ”Det räckte med att du kunde stava ditt namn så fick du börja på något finansbolag. Finansmarknaden sög upp två årskullar från universitetet.”

Banker, fondbolag och andra aktörer expanderade. Det skapade både nya karriärvägar och en kultur där finansiella lösningar blev centrala för företags finansiering. När näringslivet behövde kapital var börsen en naturlig kanal. När hushållen ville spara för pension eller större mål blev aktier och fonder mer lockande än tidigare.

Den snabbare omläggningen innebar också att vanliga hushåll fick större exponering mot marknadsrisker. Aktiefallet efter IT-krisen drabbade både professionella investerare och småsparare. Men över tid växte förmögenheterna kraftigt och aktieinnehavet blev allt mer spritt i befolkningen.

Från få till nästan alla

För några generationer sedan var aktieägande begränsat till en liten grupp. I dag har nästan alla svenskar någon form av placeringar på börsen. DN:s beräkningar visar att utvecklingen gått från ett samhälle där bara några procent ägde aktier till ett där majoriteten har ekonomiska intressen kopplade till börsen.

Tidskriften The Economist kallade Sverige för ”The Capital of Capital” i en analys som pekade på landets ovanligt starka aktiekultur. Beskrivningen speglar både inhemska policyval och en företagssektor.

Related Articles

”Det är klart att det är politiskt styrt,” säger Björn Rosengren, tidigare näringsminister. Resultatet är att aktier och fonder i dag är navet i svenskt sparande och en avgörande kanal för företags finansiering.

Den här artikeln har skapats med hjälp av AI.